Idag hade jag och E ( vem annars ) en litet typ samtal under No:n. Det handlade om, döden. Trakiskt men ja, iallafall börjarde vi prata om hiv och aids osv och jag måste säga att siffrorna i boken är riktigt skrämmande. Visste du till exempel att hälften ( JA, HÄLFTEN SOM I 50 PROCENT)  av 15 åringarna i Sydafrika har aids eller hiv som dem fått av sina föräldrar eller kanske fixat på egen hand. Det här är ungefär bland det hemskaste jag hört! Och sen har dem ju knappast råd med broms mediciner för att sakta ner sjukdomens spridning. Så då dör dem, bang bom död. Och bristen på rent vatten, näring och dålig hygien gör ju verkligen inte saken bättre. Alltså det är som en ringklocka vaknat i mitt huvud och det bara liksom ring ring ring, utan slut.

Någongång har jag funderat på att bli läkare utan gränser. Efter jag sett en film faktiskt ( ungefär som när man var liten och ville bli spion efter man sett spy kids ). Fast jag är så osäker på om jag skulle klara av det, psyksikt sätt alltså. Men ibland känns det verkligen att jag måste.

Så här sitter man då och klagar på att man har mycket läxor medan man egentligen borde uppskatta att man fick gå i skolan, har rent vatten, kläder på kroppen ( vädret hade dock fortfarande fått vara lite varmare ). Och det värsta är att om kanske två veckor, när vi kommer in i en period med massor av prov och inlämningar så kommer jag att sitta här och klaga igen, för att jag får gratis utbildning medan barnen i Afrika svälter ihjäl. Kanske ligger det i en människas natur att gnälla..