Idag tror jag att jag accepterade en sak som jag insett ganska länge. Jag gillar att prata. Jag pratar, på min fritid, näst intill konstant. Jag hatar när de är tyst. Tystnad är hemsk. Så jag pratar. Tillslut gör de att antal intressanta ämnen att prata om tar slut, så jag snackar goja. Vilket gör att människorna som får höra allt de här tillslut liksom kopplar bort mig. Vilket senare medför att när jag väl har något vikitgt att berätta så liksom går de bort i allt de andra. Detta hände i en händelse i dag som jag inte ids ta upp, på tal om jag vadå? nu ska jag iallafall vara tyst tills jag har någonting någolunda vettigt att säga. punkt slut därmed basta.

Idag var de dom gamla vanliga rutinerna. Humöret går upp och ner. Ena stunden glad andra gången så irriternad på mig själv för att jag alltid ska bry så mycket. Låt folk sköta sitt liksom, de har aldrig varit min grej. Dessutom har jag tusen läxor till helgen att se fram emot. Lika bra att börja imorn, jippi!