This is who I am.

Jag har just varit på fotboll. Det var förbaskat kul. Ändå är jag så osäker hur jag vill göra med fotbollen. Jag ältar mycket om fotbollen här på bloggen, men jag måste få skriva av mig. För det är så svårt att hata något samtidigt som man älskar det. Att släppa greppet om en av sina bästa sommarkompisar. Som man på ett vänster tillbringat åtta säsonger tillsammans. Att släppa känslan att lyckas, att släppa laget. Enda anledningen till att man faktiskt känner folk man aldrig skulle lärt känna annars. Men samtidigt så förlorar jag nu mer tid när jag tränar fotboll, förlorar upplevelser, samtidigt som jag får vara med om upplevelser. Fast den här sommaren känns det som att jag förlorat mer än jag vunnit på den fronten.

Jag har spelat två matcher den här säsongen. Egentligen har jag bara spelat 30 minuter i division 4. Och jag är nöjd med det tro inget annat. Men samtidigt vill jag inget hellre än spela mer, få det där förtroendet. Känslan att jag kan det här. Det är det här jag vill göra, det här är min sport. Men samtidigt förstår jag det. Jag är inte speciellt bra. thats just it, det finns dom som är så mycket bättre.

Förra året raserades mitt självförtroende helt på fotbollsdelen. Innan den säsongen tyckte jag det var så kul. Jag passade in, jag spelade med männsikor i min egen ålder och med dom som hade samma kapacitet som mig själv. Jag var given i startelvan jag började aldrig på bänken och fick 75% speltid. Att sedan ställa om till att få 25% speltid om ens det på matcherna, det var så annolunda. Att spela med bättre spelare var självklart utvecklande, men samtidigt sjönk min självkänsla till botten. Jag har alltid varit så framåt, vågade inte ta mig för. Önskade att dom inte skulle ge mig bollen för att jag bara skulle göra ett misstag. Känna blickarna i nacken eller höra sucken några meter där i från. Botten var där. Det här var i början av säsongen. Resten försökte jag sakta men säkert bygga upp självförtroende, men när man inte fick några nya chanser kändes det rätt lönlöst. Fast jag skyller inte på någon. Det var jag som gjorde misstagen och man får inte alltid en andra chans.

Fast då kom den här säsongen. Som en andra chans på sätt och vis. I alla fall när det gäller träningen. För med nya människor medför nya chanser. Och visst jag gillar det. Tiden kan bara försvinna när jag spelar, en och en halvtimme träning kan gå så fort. Och vara så underbart, vissa grejer ger en sån kick!

På torsdag ska jag spela min andra match. Tydligen ska det vara ont om folk. Och troligen därför jag får spela också. Då missar jag lk. Jag missar en upplevelse, till. Men jag överlever. Kanske hinner jag båda, man kan om man vill. Fast vitsen är kanske inte så stor. Dock skulle toppen av misslyckande vara om jag farit till Munksund för att bara få spela 30 minuter. Livet är kort och jag vill så mycket, på en gång ibland. Att välja bort suger, men det är väl så det ska vara.

Nu fick jag jobb också 14-18 på lördag. Jag kan inte säga nej, och gammelstads if ska vara glad att jag jobbar gratis åt dom i år igen bara för att få spela på en knöligt E-plan och ett stenhårt konstgräs.

Långt, men så kan det bli för mig. Ibland.