Håll i er så att ni inte ramlar baklänges nu. Jag och Eve är Stadsöskolans elevrådsordföranden. Allt detta för att vi blev lite angagerade för att få fara till Krakow och hej hopp så hamna man där. Egentligen var det rätt sjukt hur det gick till. Vi hade sagt till varandra att vi liksom tyckte det räckte att sitta med i utvecklingsgruppen när vi fick veta att anita ville ha oss dit. Så idag var det då möte och rektor tyckte att det var väldigt illa att ingen nia ville vara ordförande blablablaa.

Tillslut satt vi då där, bara niorna ( 6 st) med Julia och Rektorn. Och nu ska man inte vara diskriminerande, men de enda drivna, och enda tjejer var ju liksom vi och då ska Henke öppna käften och säga att han minsann tycker det är dags för en kvinnlig ordförande. Och snabbt var älskade rektor anita där och bara: "jaja pojkar, men då kan ni gå då". Och helt plötsligt sitter vi där. Och hon ba, ja men då är ni ordförande då, jättebra, ni är ju så drivna! vi ba eehh jaja okej.

I huvudet går väl mest, aja gör väl det bästa av sitautionen. Att man inte kan säga nej alltså!

Dock så fick lärarna lite dåligt samvete eftersom Julia efteråt där vid lunch sa att det var synd att det blev så påtvingat och att Jonas på idrotten frågade om vi verkligen ville ( fortfarande inte hjärta att säga nej ) och sa att det var viktigt att vi inte dräper oss och tar på oss för mycket. Fast tror redan det är försent. Vi vill nog göra sakerna själv så det blir bäst. Plus är väl dock att vi får fara till stockholm på vårkanten och sen blir vi väl tönt stämplade till tusen, men tror faktiskt inte att jag orkar bry mig så hårt. Take care!