Nu har jag nyss, eller det var tidgare idag, läst ut denna bok.



...Och himlen var oskyldigt blå.

Nu låter det som om jag inte gör annat en läser, och så är faktiskt inte fallet. Idag har jag till exempel tränat, varit en tur upp till farmor och tillbringat en halvtimme hos tandläkaren. Men åter till boken.

Den var faktiskt riktigt bra. Lättläst. Himlen var oskyldigt blå handlade om tsunami katastrofen i Thailand och den är skriven av en kvinna som var i det mest drabbade området, Khao lak. Boken fokuserade mest på dygnen precis efter katastrofen och på hjälpen som aldrig kom. 

Jag var 12 eller 13 när jag var till Thailand för första gången. Det var en månad innan tsunamin. Jag var en vecka i khao lak och sedan reste vi vidare till Phuket och kho lanta.

För ungefär ett år sedan åkte vi tillbaka. Vi åkte till kho lak igen och var där i två helt fantastiska veckor. Från katastrofen syndes nästan ingenting. Det fanns minnen här och var och efterlysningar efter försvunna barn satt kvar på någon stolpe. Mycket hade byggts upp igen men längs stranden fanns det ändå hotell som inte röjds undan eller minnen som var kvar som tex blommorna som anhöriga lämnat. långt från havet, en bit in i stan fast ett ruckel bakom stängda grindar, där hade en gång ett lyx hotell legat. En bit där ifrån låg en igenväxt pool, hotellet som en gång legat brevid hade röjts upp, men polen med dess blåa kakel låg kvar nedgrävd i marken.

Hotellet vi bodde på andra gången låg en bit ifrån det vi bodde på första gången. Men det var gångavstånd och det tog kanske en kvart att gå dit längs strandkanten. Efter någon dag promenerade vi dit. Ingenting var röjt undan, det var bara skräp kvar, och det hade börjat växa igen. Polen var fylld med alg grönt vatten. Bungalows som vi hade bott i var det i ett spår kvar av. Det enda som var någolunda intakt var receptionen och resturangen, som låg i samma byggnad. taket hade rasat in, men grundpelarna stog kvar. Byggnaden var en bit ifrån stranden. vi gick aldrig upp dit. Det var som sagt igenväxt och jag tror inte att jag velat gå dit heller. Det räckte att beskåda allt på avstånd och försiktigt smyga sig fram till poolen och kika ner i den. Att tänka tanken, tänk om vi, för tre åren, sedan bestämt oss för att fara under julen istället för en månad tidigare. 





Herregud att man kan sakna ett helt land, skulle kunna fara tillbaka typ nu, ja.